Släktforskning

berättelser om min släkt

Anders Peter Bengtsson

Min farfars far hade när han föddes, inte så stora förutsättningar att lyckas i livet. Hans mor Maria var ogift och gick på socknen. Hon hade redan fått en liten son ett par år tidigare som hon blivit tvungen att lämna till fosterhem. Anders Peter kom till världen den 1 oktober 1848, Marias föräldrar levde men därifrån fick hon ingen hjälp och troligen träffade hon inte föräldrarna under sitt fortsatta liv. Sonen gick tillsammans med sin mor på socknen och flera syskon föddes. Maria arbetade på olika gårdar för att få lite mat till sig och barnen. Ett hårt liv levde de. När Anders Peter var 10 år fick han tjänst hos en torpare som lät honom jobba på den herrgård där han själv var anställd, kanske för att själv slippa en del av dagsverket. När han var 16 år flyttade han från Socknen i Vånga och tog plats på en gård, men stannade bara året ut för att sedan flytta till nästa.

År 1869 hade han plats på Löfstad i Kimstad, där togs han för fylleri och dömdes av Poliskammaren i Norrköping att böta 10 riksdaler, men eftersom han inte hade några pengar fick han avtjäna sitt straff på Norrköpings fångvårdsanstalt. Tre dagar på vatten och bröd. Uppgifterna om hur han såg ut skrevs ner vid fängelsevistelsen och man mätte honom till 170 cm, han var stark och hade ljust hår, gråbruna ögon, trubbig näsa och runt ansikte eller trindlagt som det hette då. I tre dagar fick han sitta inlåst. Mitt i vintern, den 16 januari 1870 släpptes han ut och kvitterade då ut sina tillhörigheter som bestod av två rockar, en väst, ett par byxor, en skjorta, stövlar, ett skyddsförkläde en mössa, en halsduk och handskar. Dessutom hade han 0,28 riksdaler i sin ägo. År 1871 flyttade han från Löfstad och bytte sedan drängplats varje år fram till 1875 då han hamnade på Socknen i Risinge. Han blev helt enkelt arbetslös. Dessförinnan hade han återigen råkat i klammeri med rättvisan. Han häktades för förfalskning men blev frigiven i brist på bevis. En kort fängelsevistelse blev det i alla fall och den här gången beskrev man honom som 169 cm lång, han var stark och hade blont hår, blå ögon, rak inböjd näsa med ovalt ansikte och på vänstra låret ett märke efter svinbett. De saker han fick kvittera ut var en rock, byxor, väst, skjorta, halsduk, stövlar mössa, livrem, dosa, pung, ring, snus för 0,24 riksdaler och kontant 0,51 riksdaler när han släpptes den 1 oktober 1872.

 

Fotot taget på Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle

1875 skaffade han ett arbetsbetyg till Finspångs Lotorp-banan men blev inte långvarig där utan tog i stället värvning som gardist och skrevs in på Svea Livgarde i Stockholm den 17 november. Orsaken var säkert att han tänkte sig att tjäna lite mer pengar. Han trivdes inte utan rymde därifrån den 1 januari 1876. Sedan vet ingen var han befann sig förrän han blev anhållen för stöld i maj. Natten mellan den 9 och 10 maj stal min farfars far en häst från Frans Gustaf Andersson bosatt i Fillinge, Bankekind som var värd 500 kr. Visserligen så var ju hästen återlämnad, men Anders Peter skulle ju ändå bestraffas. Den 14 juni 1878 dömdes han av Linköpings Rådhusrätt till 4 månaders fängelse för stöld och förlust av medborgerligt förtroende i 2 år och 4 månader, vilket innebar att det var svårt att skaffa arbete. I väntan på att Rådhusrätten skulle bestämma om Anders Petter skulle få ytterligare straff eftersom han hade rymt från Svea Livgarde så fick han sitta kvar i häktet. Dagen därpå kom ett yrkande från Svea Livgarde att han måste återsändas till regementet för att ställas till ansvar för rymningsbrottet. Anders Petter överklagade och eftersom domen var klar så bestämde Kungliga Göta Hovrätt den 25 juli att han skull sitta ytterligare 12 dagar för stöld av kronopersedlar, det var väl kläderna som han hade på sig när han försvann. Anders Petter var nöjd med domen. Den 26 augusti kom han till Stockholms läns- och straffängelse Långholmen och lämnade fängelset den 13 december 1878. I fängelseliggaren skriver man att han kan läsa innantill och hans kristendomskunskap är försvarlig men han kan inte skriva. Det står även att uppförandet är gott.

Jag hittar honom sedan inte i husförhörslängderna förrän år 1885 och då står det att han kommer från Svea Livgarde till Sjölund, Ramstorp i Risinge. Var han var de fyra åren mellan 1879 och 1884 vet jag inte. I Sjölund bodde han tillsammans med en inhyst änka som hette Anna Karolina Svensdotter född i Risinge 1831. Hon kom från Fattighuset i Vånga och hade varit gift med Anders Andersson som dog 1884. Någon släktskap har jag inte hittat. Hela året 1885 hjälpte han änkan, men året därpå fick han arbetsbetyg till Linköping och arbetade som rallare. Där det inte bodde så mycket folk byggdes det baracker som var helt utan bekvämligheter. Rallarna låg i våningssängar med granris som madrass och en filt över sig. Lössen plågade dem. Maten kunde bestå av limpa, fläsk och kaffe som de lagade till i den öppna spisen. I bygder där det fanns mycket folk bodde de på bondgårdarna.

Fotot taget på Sveriges Järnvägsmuseum, Gävle

År 1886 föddes också hans första barn Alma Teolinda. Följande två år arbetade han som rallare i Norrköping. 1890 sökte han arbetsbetyg till Sundsvall och därefter 1896 till Örebro. Anders Peter och Alma fick under den här tiden fyra barn. Almas föräldrar dog år 1897 och i juli året därpå gifte sig Anders Petter med Alma. Kanske var det så att Anders Petter inte var godkänd eller också var han borta så mycket så att de inte hann med något bröllop. De fick tre barn till efter giftermålet.

De fortsatte att flytta runt på olika gårdar och hamnade 1907 på Fattiginrättningen i Risinge som senare ändrade namn till Ålderdomshemmet. Där bodde de med barnen. Min farfar flyttade därifrån 1915, Anders Petter försörjde sig som skomakare, han dog 1919 och det sägs att han fick en hink tjära över sig när han tjärade ett tak vid Risinge. Alma bodde kvar på Ålderdomshemmet och dog 1927. Anders Petter och Alma fick sju barn tillsammans som nådde vuxen ålder.