Släktforskning

berättelser om min släkt

EN SIDENVÄVARES ÖDE I 1700-TALETS STOCKHOLM

I Sverige var Gustav III kung när sidenvävargesällen Eric Djurling den 2 juli 1780 sammanvigdes med hushållerskan Anna Christina Staaf i Maria Magdalena församling i Stockholm. Vigselförrättare var komminister Krause.

Sverige och Finland tillsammans hade en befolkning på två miljoner innevånare och en procent av dessa arbetade i den nya industri som uppkommit med klädes- och sidenväverierna. Folket var fattigt och villkoren var dåliga. De arbetade som slavar och när barnen var tillräckligt gamla, så fick även de stå till tjänst i fabrikerna eller manufakturerna som de då kallades. Från tidigt på morgonen till sena kvällen var man tvungen att arbeta. När det blev vinter försvårades arbetet och man tjänade mindre på grund av mörkret. Kylan var också besvärlig och man bodde trångt i dåliga och kalla bostäder.

Sidengesällerna hade det bättre än gesällerna vid yllefabrikerna, de kunde vara mer välklädda och till och med ha manschetter eftersom deras löner var högre. Vanliga klädesarbetare hade inte tillräckligt betalt för att köpa sig anständiga kläder.

För att hålla lag och ordning i fabrikerna så fanns en författning för manufakturer och fabriker som talade om villkoren för att bli gesäll eller mästare och arbetarnas skyldigheter vid arbetet och även regler om besiktning och stämpling av de tillverkade varorna.

Det fanns även en myndighet som kallades Hallrätten och där behandlades olika ärenden när det gällde tillverkningen och även tvister mellan arbetare och arbetsgivare. Arbetsledarna i fabriken hade rätt att aga de anställda och de skulle också se till att de skötte sitt arbete. Arbetarna instämdes ofta till Hallrätten som avkunnade lämpliga domar. Det kunde också hända att en anställd försvann ifrån fabriken, trots de hårda reglerna och kontrakten. En del ville inte arbeta och kom i konflikt med arbetsledare och kamrater. Vid Hallrätten granskade och stämplade man också varor.

Sidentillverkningen infördes i Sverige av nederländaren Jakob van Utenhofen i mitten av 1600-talet. Han uppmuntrades av drottning Kristina som gjorde stora beställningar. Blomstringstiden för sidentillverkningen kom i mitten av 1700-talet och från att det mest varit utländska fabrikanter så var de nu till största delen svenska. 1765 hade nedgångsperioden redan börjat och då fanns i Stockholm 34 fabriker med 458 vävstolar. Äkta siden tillverkas genom tvinning av fina kokongtrådar som silkesfjärilens larv, silkesmasken spinner omkring sig när den ska övergå till puppstadiet. Den råa kokongtråden kallas grége och de största kvaliteterna är orgasin av två hårdsnodda grégetrådar, som hoptvinnas åt motsatt håll, samt tramé till inslag av två löst hoptvinnade trådar.

Eric och Anna Stina bildade familj. I april 1781 föddes deras första barn, en pojke som fick namnet Carl Peter och det var närmsta familjen Staaf samt sidenvävargesällen Carl Gustaf Nobelin som var faddrar när sonen döptes av komminister Krause. Två år senare i april 1783 kom ytterligare en son Johan Eric till världen. Faddrar var Maria Christina Enström, hustrun Maria Bergström, Adolph Stock och komminister Krause döpte även då. I oktober 1785 såg Carl Magnus dagens ljus. Familjen bodde fortfarande i Maria Magdalena församling och komminister Ehrling döpte pojken i närvaro av madame Anna Stina Falk, hustrun Greta Stenmalm, sidenvävargesällen Carl G Nobelin och Petter Westerberg.

Någon gång mellan åren 1785 och 1788 flyttade Djurlings familj till Katarina församling. I juni 1788 föddes Anna Emerentia. Hon döptes av komminister Nathanael Tegnander och faddrar var sidenvävargesällen Johan Djurling, Anna Leander Oft och jungfrun Dorothea Nilsson. När Carl Magnus föddes i september 1792, även han i Katarina församling, så finns ingen uppgift om vem som döpte honom utan bara två faddrar, änkan Catharina Lundgren och jungfrun Stina Gertberg.

Nu har Eric Djurling en stor familj att försörja och både hustrun och han själv arbetar i sidenfabrikerna. En dag inkallas han till fabrikör Magnus Lindströms rum efter några timmars obetydlig bortavaro och blir överfallen med hugg och slag och anmäld till Hall- och Manufakturrätten. Djurling anmäler även han, sin husbonde för misshandel och anhåller om att även Lindström ska infinna sig till rätten och inte bara verkmästaren på fabriken Lars Svebelius som kommit som vittne. Av rädsla har Djurling hållit sig borta från fabriken i fjorton dagar, eftersom han befarar ytterligare överfall. Han kommer därför att få skydd under rättegångsfriden så att han genast kan inställa sig till arbetet. Vid nästa rättegångsförhör den 2 september så framkommer att Djurling inte alls återvänt till verkstaden samma dag, utan inte förrän dagen efter och då inte utfört något arbete alls. Det beror på att han är tvungen att ställa i ordning arbetet och utföra lagningar eftersom flera trådar har gått av. Djurling vill bli entledigad från sitt arbete, men fabrikör Lindström säger nej och tar hjälp av författningarna. Djurling måste avtjäna sin skuld med arbete.

Hall- och Manufakturrätten bestämmer att eftersom Djurling på grund av fabrikörens hårda bemötande inte vågat inställa sig till arbete under fjorton dagar, så fäller rätten honom för arbetsförsummelse till 1 riksdaler böter som i brist på pengar får avtjänas under fyra dygns fängelse med vatten och bröd. Fabrikör Lindström kräver inte någon ersättning för hinder och uppehåll i arbetet.

Ett år senare anklagas hustrun och sidenvinderskan Anna Stina för att ha haft bort 13 lod tramésilke till ett värde av 12 schilling per lod. Hon nekar till det och påstår att hon pratat med fabrikör Fruchard om att vikten inte stämmer, men har inget annat bevis än sitt eget medvetande och att hon med vett och vilja inte har förskingrat någonting men att hon kan tänka sig att arbeta av skulden. Fabrikör Fruchard godkänner inte det, utan tycker att han inte längre kan ge henne något arbete. Dessutom har hon fått pengar i förskott och måste återbetala en skuld på 2 riksdaler och 39 schilling inom en månad från den 29 september.

Pengarna räcker inte till för familjen Djurling och Eric har både fått böter och suttit i arbetshuset för arbetsförsummelse. I december 1795 har han en skuld på 33 riksdaler och 26 schilling och blir åter igen insatt på arbetshuset eftersom han har varit borta från fabriken. Djurling försvarar sig med att han har haft huvudfluss (svår snuva) och inte orkat med att arbeta. Han vill betala skulden efterhand och därefter bli avskedad, men Lindström godkänner inte detta.

I april 1796 hämtas Djurling från arbetshuset när sidenvävargesällen Johan Linde genom stämning kräver att han ska betala hyran för det rum med del i kök och vedbod som familjen bor i. Eftersom Djurling betalar en tredjedel av sin lön till fabrikör Lindström så har han ingen möjlighet att göra rätt för sig. Han visar också upp sin arbetsbok i Lindströms närvaro och klagar över en brist av 24 lod som man lagt på honom, beroende på att han i flera omgångar fått inslagssilke genom bud av lärogossar och inte granskat vikterna tillräckligt.

Den 14 augusti 1797 skriver Djurlings hustru Anna Christina till Barnhusdirektionen för Allmänna Barnhuset i Stockholm. ”Såsom jag är stadd i största fattigdom och elände och alldeles värnlös eftersom min man i två år genom Hall- och Manufakturrättens dom varit häktad på arbetshuset och nu på Smedjegårdshäktet sedan den 14 januari, och jag är alldeles oförmögen att kunna försörja mina barn, så anhåller jag ödmjukast om att mina barn blir intagna på Barnhuset så att de inte förgås.”

Ansökan beviljades och barnen Anna Emerentia 8 år och Carl Magnus 4 år hamnade på Allmänna Barnhuset. Därifrån kom de i oktober till Östergötland. Anna Emerentia skickades till bonden Johan Nilsson, Hallstad, Törnevalla Socken, Åkerbo härad för uppfostring. På barnhuset kapade man hennes ålder och skrev årtalet 1791 i stället för 1788, vilket betydde att underhållet på 8 riksdaler betalades ut några extra år. Carl Magnus kom till bonden Eric Pehrsson i Wreta socken.

I september 1797 anmälde fabrikör Lindström att sidenvävargesällen Erik Djurling, som för hans räkning hade varit hållen på arbetshuset, blivit så försvagad till hälsan att han inte kunde arbeta. Med Rättens tillåtelse begärde han att Djurling skulle släppas lös. Stämpelmästare Törnebom skulle ombesörja utsläppandet. Men allt var för sent det gick inte att reparera åren som gått. Barnen var borta.

Sidenvävargesällen Eric Djurling med hustru bodde år 1800 i kvarteret Kanin den minsta i Maria Magdalena församling. År 1805 bor Eric i kvarteret Sommens kvarn, även då i Maria Magdalena.

Carl Magnus gifte sig så småningom med grenadjäränkan Catharina Persdotter och fick tillsammans med henne tvillingarna Johan och Maria. De bosatte sig i torpet Måsudden på Gärstads ägor i Rystad. Östergötland och Carl Magnus blev torpare.

Johan blev murare och bytte namn till Rylander och fick två söner, den ene lärare och den andre målare. Maria Carlsdotter Djurling förblev ogift men födde fem barn på ”socknen” i Vånga.

Maria är min farfars farmor och Eric Djurling är alltså min farfars farmors farfar.

Anna Emerentia gifte sig med Anders Håkansson. Äktenskapet var barnlöst.

 

 

Eric Djurling f. 1758?

Gift 1780 i Maria Magdalena med

Anna Christina Staf f. 1759 i Maria Magdalena förs.

Barn:

Carl Peter f. 1781 i Maria Magdalena förs.

Johan Eric f. 1783 i Maria Magdalena förs.

Carl Magnus f. 1785 i Maria Magdalena förs.

Anna Emerentia f. 1788 i Katarina förs.

Carl Magnus f. 1792 i Katarina förs.

Gift 1821 i Rystad förs. med

Cajsa Persdotter f. 1783 i Slaka förs.

Barn:

Johan f. 1821 i Rystad förs.

Maria f. 1821 i Rystad förs.

 

Källor och litteratur

Egen släktforskning, husförhörslängder Genline och AD OnLine

Hall- och Manufakturrättens protokoll 1794-1797

Allmänna Barnhuset

Nordisk Familjebok 1952 års upplaga, Förlagshuset nordens Boktryckeri, Malmö 1955

(Hallordning, hallrätt, sidenindustri)

Vävarnas barn, Per Anders Fogelström 1981, tryckt hos Nörhaven Rotation, Viborg, Danmark 1998, Bonniers förlag publicerade originalutgåvan

Siden och brokader, Bokförlaget Natur och Kultur, Stockholm, Kurt Lindberg, Boktryckeriaktiebolag, Stockholm 1931

 

Foto: Jan-Krister Hultgren

Stiftelsen K. A. Almgren Sidenväveri & Museum

Kvarteret kring Skinnarviksberget i Stockholm

 

Copyright©Inga-Lill Hultgren 2014-08-05